smae

shit, Elin du själv och alla andra.
Jag har kanske egentligen märkt att när man mår som sämst, orkar man göra mest.
Jovisst fan har jag gråtit mer sen somras än tidigare i mitt liv men jag har också gett mig in på saker som jag aldrig skulle gjort tidigare.

Trots att jag pluggar hälften av tiden nu mot förut så har jag fått högsta betyg på alla prov sen tvåan. Även om det känns omöjligare än någonsin att koncentrera sig så ger jag mig fan på de istället. Jag vet inte vad de beror på, för jag känner ibland att jag verkligen inte hör var lärarna säger för jag är så tom i huvudet.

Jag röker inte längre, jo jag feströker. Men jag köper inte tre paket i veckan och jag vet inte hur många gånger jag sagt " efter marten ska jag slut, efter den här helgen ska jag sluta, när sommaren är slut ska jag sluta"
Man kan inte bestämma i förväga att jag ska sluta då och då, man ska ge sig fan på det den dagen de gäller och man ska aldrig tänka att jag kommer aldrig klara de.

Jag får aldrig tänka att jag inte kommer bli fri och frisk.

Det kan ta många år innan man tar hjälp,
för mig tog de två veckor att inse och ställa in mig på att klara allt.

Jag stannar inte hemma för att jag inte ska dricka.
Jag stannar hemma på helgerna för att varje helg med Marcus är mer betydelsefull än att jag ska springa runt och gråta. jag får inse att det går inte att leva som många andra, ibland, när man inte klarar av de. Och jag får sån grov ångest när jag vaknar nästa dag att jag mår dåligt i en vecka framöver. Och de allra värsta, när jag är full finns de inget stopp på mig sen, jag drcicker tills jag ligger, bara för det är en sån befrielse att inte känna någonting.
Herregud jag vet väl varför du är alkis, du är precis som jag är men du tar itu med de på helt annat sätt än vad jag försöker med. Jag ska leva med de här och jag försöker verkligen att ge allt jag har hela tiden.

Och imorgon ska jag till karlstad
sen blir de uppbehåll i fyra veckor, ska ju bli spännande att se om jag är lika positiv då.

Vi ska snart åka hem till bada efter en helg i sunne.
Bara mys med Marcus på fredag och gulleErica på lördag, mfl.

Vi ska göra pepparkakor,MUMMA.
Vad ska jag säga, jag vet inte vem jag litar på längre.
Men man mår bättre utan att vara bakfull.

Vad var roligast igårkväll? Går inte riktigt sätta fingret på de. EMMA, ELLEN OCH LATARM möjl. Dansar utan musik och skrattar åt allt som rör sig.  Skönaste känslan är att vakna en lördag, komma ihåg allt och inte behöva gå genom korridoren och känna att alla glor på en.
Att sen gå upp och ta en kopp kaffe hos min underbara pojkvän och drar efter det ut på en spingtur i solen.

Ligger hemma i hans säng nu, svettig och har en gosig snus i käften medans han är på öppet hus.

Bilturen till sunne var mysig inatt:*
älskardej.

Det blir en hemmkväll hemma hos Emma med idol sedan och jag behöver fan en ny snusdosa nu.
Jävla piss.
Kaffe.

Marcus har mitt kort kom jag på nu. Jävla piss.
Bloggtorka.

Så kan de också va iblann!

:(
Han är dålig nu, fan vad dålig han är.
- Ni vet att vi måste ta bort honom snart.

Alltså friskis.. De var så jobbigt åt mig idag så det bokstavligt flög svett ur min röv.
Men ja jäspalt vad gött något kan kännas efteråt.
När jag körde började bilen ryka och vara dum mot mig.


Karlstadtripen med mamma och marcus blev kombinering med väldigt tjejiga skor för å va mig och
en killig t shirt till julklapp.




"Jag vet ingen som varit här som varit så stark i sig själv som du är."

Marcus syster har världens sötaste unge!
Jag är Linneas mamma(: Otroligt att en barn gillar mig för en gångs skull.


Ser på mulan nu, fortsätter med aladin senare.

 

Ibland kan man bara tänka sig frågan.

Är de värt att lita på någon annan än sig själv?

Jag kunde tre olika miner idag. + 25 till.

Rosa bandet tema.
Jossa sexy lady asså (:


Sitter i skolan och försöker hålla mig vaken.


På tal om canser:


Så jävla sorligt och jag tyckte den sången var stark innan jag såg den här.

Det här är mitt liv. Det här är min vardag. Det här är mina känslor och mina val.

tar en klunk
försöker glömma igår och jag tar en klunk till
för att glömma hur jag mår.
För skulle du förstå och lyssna på vem jag är.
Varför jag blev som jag blev och varför du gjorde mig till det här.
Du tror att allt är så himla enkelt och jag trodde jag skulle slippa undan. Men för varje
dag som går så tar jag en steg närmare dina fotspår. Jag ser mig i dig, vad du gör när du flyr och hur du beter dig när allt är svårt och ensamt.
Det är bara en skillnad, du pratar inte om vad du känt hela ditt liv men jag tar hjälp på en gång. För jag vill inte bli den du blev,
Jag vill inte bli den jag skrev om när jag var liten när jag blir äldre, den jag skriver om nu.
Jag tror på mig själv, jag är en jävla stark person som skulle klara det mesta hela tiden. Jag älskar utmaningar för när mitt liv ligger på en nivå där det inte finns något att längta efter och inget att längta tillbaka till, då blir jag tom. Då får jag istället panik för jag har inget att sysselsätta mina tankar med.
Okej jag trivs inte med att må som jag mår nu, men jag skulle känna att det var tråkigt om allt var helt perfekt nu också, då kan det bara gå åt ett håll.

Men jag vill fortfarande inte bli som du är.
Och jag vill inte bli som någon annan.
Jag vill lära mig av det här och sedan uppskatta att livet är som det är. Jag har aldrig varit såhär lycklig över den närheten jag får, men jag har aldrig haft sådana här skuldkänslor över att jag mår som jag mår.
Det är kanske för att jag för första gången inte har någon annans problem att slänga mina känslor i.

Super mig full.
Glömmer allt som hände igår. Låtsas som att det var spritens fel. Jag njuter av att inte behöva känna hur min egna puls slå. Jag njuter av att inte kunna räkna andetagen, minuterna och timmarna. Vem håller jag på att bli?
Jag undrar vart alla försvann när det egentligen var jag som var borta. Jag springer egentligen ifrån min egna ungdom, vad kommer den vara att komma ihåg?
Ett vrak som gråter över att mjölken ramlar i golvet men håller igen när halsen dras ihop och jag kan inte andas.
Har ni någon gång känt de? "Jag kan fanimej inte andas, jag kommer dö, min hjärta gör så ont så jag håller på att få en hjärtattack, jag svettas som jag skulle ha 43 grader i feber, mina armar och ben har domnad bort som jag skulle bli förlamad, jag blir yr, jag håller på att bli galen, jag kommer dö, jag vet att den här av alla andra gånger kommer jag dö."

Det är svårt att förklara en ångestattack.
Men tänk att hela ditt liv spolar förbi dig på fem minuter, du kan inte kontrollera de, du kan höra ditt egna skratt för ett år sen, du kan höra dig själv kyssa din pojkvän, du kan se dig själv ramla i golvet.
Du springer, dina tankar springer men du tar dig ingenstans. Du står bara still, minuterna står still och du kan inte ta dig någonstans. Det är alldeles för långt till sjukhuset, det hjällper inte att skrika på hjälp för ingen skulle tro dig. Du ser hela ditt liv framför dig, du ser människorna runtomkring undra, vad fan är det för fel på mig, vad tänker dom. Dom ser mig som galen, dom bara tror att jag ljuger. Men den här gången är det sant, jag kommer dö. Men vad händer? Allt är i dina egna tankar, ingen ser hur du mår, ingen ser hur du reagerar utan allt händer inom dig själv. Allt du kan göra är att andas, hoppas att du överlever och sedan vänta på nästa attack.
Allt kan vara jättebra, vem skulle kunna tro att det är inuti mig? Glada Elin som är överallt och alltid framstått som för mycket. Som en alldeles för glad och sprallig människa. Ja det är vem jag är och det är jag glad över. Men det finns saker som människor aldrig sett och aldrig kommer få veta av.

Som inte syns, som inte märks.

Jag har åkt till akuten två gånger för någonting som gått ifrån fysiskt till psykiskt. Det är lite läskigt, jag är inte allergisk mot hårfärg men ändå började hela min kropp få utslag och jag blev svälld i halsen, för det var vad min hjärna ville. Det var min första ångestattack och jag hade ingen aning. Du känner de, andas du in genom lungorna men tänker att du andas med din storstå så sticker det till och domnar i din tå.
Andra gången, "Jag är allergisk emot något, min hals kommer svälla upp", efter ett par timmar var var hela gommen, halsen och tungan uppsvälld. Spänningar och ångest levererades till hjärnan och det var vad den gav ut tillbaka. Du kan ju prova att andas med dina händer. Man kan ju verligen inte tro på de, jag vet inte om jag vågar tro på de även om jag vet hur det är.

Jag var alltid rädd för att dö.
Jag var alltid rädd för att bli ensam.
Jag var alltid säker på att jag blir lämnad.
Jag är alltid insälld på det värsta.


Jag är kär och jag älskar Marcus.
Och jag älskar mina vänner. Och de är allt jag har.

Du är ett jävla äckel.
En jävla äcklig alkis.
Du är inte vad jag vill bli, även om du är en sån som man ska se upp till.
Jag är så jävla lik dig på alla sätt, men snälla låt mig inte bli som dig.


Bra kväll med bowling med brus och marcus ((: Marcus var grym och jag sög!
strike..strike..strike..

utav den finaste rösten jag vet.

Det kom snöflingor idag <3

Skrattdampknäpp resa med Marcus till karlstad. Alltså det var den sötaste gubben jag sett
i mitt liv på stan. Han trippa 10 meter fram jättesnabbt, sen stannade han efter de och vilade en halv minut.
Så söööt.
Förlåt gubben för att jag skrattade så åt dig,
jag hade en sån dag bara.

Måste tillägga min iq idag också. Jag skriver spegelvänt på min hand ordet "hej", vänder på handen mot Marcus och tror att han ser det rättvänt. Som att han skulle se min hand spegelvänd om jag skrev "hej" som jag ser de?

Nu kan jag heller inte hindra att vara förbannat.
Man snackar inte skit om folk dygnet runt som man inte ens bryr sig om.
Jävla pissmänniskor, kunde jag så skulle jag slå ballarna av er allihopa eftersom det är de enda ni använder.

Ja, ni kanske märker att jag inte har snus kvar.
Och så var de ju skolan idag igen då, emly inte där när man kom genom korridoren:(



karlstad imorgon..
karlstad igen.