smae

shit, Elin du själv och alla andra.
Jag har kanske egentligen märkt att när man mår som sämst, orkar man göra mest.
Jovisst fan har jag gråtit mer sen somras än tidigare i mitt liv men jag har också gett mig in på saker som jag aldrig skulle gjort tidigare.

Trots att jag pluggar hälften av tiden nu mot förut så har jag fått högsta betyg på alla prov sen tvåan. Även om det känns omöjligare än någonsin att koncentrera sig så ger jag mig fan på de istället. Jag vet inte vad de beror på, för jag känner ibland att jag verkligen inte hör var lärarna säger för jag är så tom i huvudet.

Jag röker inte längre, jo jag feströker. Men jag köper inte tre paket i veckan och jag vet inte hur många gånger jag sagt " efter marten ska jag slut, efter den här helgen ska jag sluta, när sommaren är slut ska jag sluta"
Man kan inte bestämma i förväga att jag ska sluta då och då, man ska ge sig fan på det den dagen de gäller och man ska aldrig tänka att jag kommer aldrig klara de.

Jag får aldrig tänka att jag inte kommer bli fri och frisk.

Det kan ta många år innan man tar hjälp,
för mig tog de två veckor att inse och ställa in mig på att klara allt.

Jag stannar inte hemma för att jag inte ska dricka.
Jag stannar hemma på helgerna för att varje helg med Marcus är mer betydelsefull än att jag ska springa runt och gråta. jag får inse att det går inte att leva som många andra, ibland, när man inte klarar av de. Och jag får sån grov ångest när jag vaknar nästa dag att jag mår dåligt i en vecka framöver. Och de allra värsta, när jag är full finns de inget stopp på mig sen, jag drcicker tills jag ligger, bara för det är en sån befrielse att inte känna någonting.
Herregud jag vet väl varför du är alkis, du är precis som jag är men du tar itu med de på helt annat sätt än vad jag försöker med. Jag ska leva med de här och jag försöker verkligen att ge allt jag har hela tiden.

Och imorgon ska jag till karlstad
sen blir de uppbehåll i fyra veckor, ska ju bli spännande att se om jag är lika positiv då.