smae

Det här är mitt liv. Det här är min vardag. Det här är mina känslor och mina val.

tar en klunk
försöker glömma igår och jag tar en klunk till
för att glömma hur jag mår.
För skulle du förstå och lyssna på vem jag är.
Varför jag blev som jag blev och varför du gjorde mig till det här.
Du tror att allt är så himla enkelt och jag trodde jag skulle slippa undan. Men för varje
dag som går så tar jag en steg närmare dina fotspår. Jag ser mig i dig, vad du gör när du flyr och hur du beter dig när allt är svårt och ensamt.
Det är bara en skillnad, du pratar inte om vad du känt hela ditt liv men jag tar hjälp på en gång. För jag vill inte bli den du blev,
Jag vill inte bli den jag skrev om när jag var liten när jag blir äldre, den jag skriver om nu.
Jag tror på mig själv, jag är en jävla stark person som skulle klara det mesta hela tiden. Jag älskar utmaningar för när mitt liv ligger på en nivå där det inte finns något att längta efter och inget att längta tillbaka till, då blir jag tom. Då får jag istället panik för jag har inget att sysselsätta mina tankar med.
Okej jag trivs inte med att må som jag mår nu, men jag skulle känna att det var tråkigt om allt var helt perfekt nu också, då kan det bara gå åt ett håll.

Men jag vill fortfarande inte bli som du är.
Och jag vill inte bli som någon annan.
Jag vill lära mig av det här och sedan uppskatta att livet är som det är. Jag har aldrig varit såhär lycklig över den närheten jag får, men jag har aldrig haft sådana här skuldkänslor över att jag mår som jag mår.
Det är kanske för att jag för första gången inte har någon annans problem att slänga mina känslor i.

Super mig full.
Glömmer allt som hände igår. Låtsas som att det var spritens fel. Jag njuter av att inte behöva känna hur min egna puls slå. Jag njuter av att inte kunna räkna andetagen, minuterna och timmarna. Vem håller jag på att bli?
Jag undrar vart alla försvann när det egentligen var jag som var borta. Jag springer egentligen ifrån min egna ungdom, vad kommer den vara att komma ihåg?
Ett vrak som gråter över att mjölken ramlar i golvet men håller igen när halsen dras ihop och jag kan inte andas.
Har ni någon gång känt de? "Jag kan fanimej inte andas, jag kommer dö, min hjärta gör så ont så jag håller på att få en hjärtattack, jag svettas som jag skulle ha 43 grader i feber, mina armar och ben har domnad bort som jag skulle bli förlamad, jag blir yr, jag håller på att bli galen, jag kommer dö, jag vet att den här av alla andra gånger kommer jag dö."

Det är svårt att förklara en ångestattack.
Men tänk att hela ditt liv spolar förbi dig på fem minuter, du kan inte kontrollera de, du kan höra ditt egna skratt för ett år sen, du kan höra dig själv kyssa din pojkvän, du kan se dig själv ramla i golvet.
Du springer, dina tankar springer men du tar dig ingenstans. Du står bara still, minuterna står still och du kan inte ta dig någonstans. Det är alldeles för långt till sjukhuset, det hjällper inte att skrika på hjälp för ingen skulle tro dig. Du ser hela ditt liv framför dig, du ser människorna runtomkring undra, vad fan är det för fel på mig, vad tänker dom. Dom ser mig som galen, dom bara tror att jag ljuger. Men den här gången är det sant, jag kommer dö. Men vad händer? Allt är i dina egna tankar, ingen ser hur du mår, ingen ser hur du reagerar utan allt händer inom dig själv. Allt du kan göra är att andas, hoppas att du överlever och sedan vänta på nästa attack.
Allt kan vara jättebra, vem skulle kunna tro att det är inuti mig? Glada Elin som är överallt och alltid framstått som för mycket. Som en alldeles för glad och sprallig människa. Ja det är vem jag är och det är jag glad över. Men det finns saker som människor aldrig sett och aldrig kommer få veta av.

Som inte syns, som inte märks.

Jag har åkt till akuten två gånger för någonting som gått ifrån fysiskt till psykiskt. Det är lite läskigt, jag är inte allergisk mot hårfärg men ändå började hela min kropp få utslag och jag blev svälld i halsen, för det var vad min hjärna ville. Det var min första ångestattack och jag hade ingen aning. Du känner de, andas du in genom lungorna men tänker att du andas med din storstå så sticker det till och domnar i din tå.
Andra gången, "Jag är allergisk emot något, min hals kommer svälla upp", efter ett par timmar var var hela gommen, halsen och tungan uppsvälld. Spänningar och ångest levererades till hjärnan och det var vad den gav ut tillbaka. Du kan ju prova att andas med dina händer. Man kan ju verligen inte tro på de, jag vet inte om jag vågar tro på de även om jag vet hur det är.

Jag var alltid rädd för att dö.
Jag var alltid rädd för att bli ensam.
Jag var alltid säker på att jag blir lämnad.
Jag är alltid insälld på det värsta.


Jag är kär och jag älskar Marcus.
Och jag älskar mina vänner. Och de är allt jag har.