smae

"Rädslan är motorvägen i din hjärna"
Jag känner för första gången i mitt liv att det känns som jag verkligen inte klarar av att ändra sätt att tänka. Jag är ju den jag är och det är svårt att försöka lära sin egna hjärna att vända på saker och ting. "Se det som att du är ute i skogen och ska göra en egen stig. Du lär gå samma väg om och om igen tills det ens börjar synas att det går att gå där. Ännu längre tid att få det att bli platt och bredare, en mer synlig stig och glömma den enklare vägen som redan är tillplattad". Jag trodde att det skulle vara svårt men jag kände inte att det skulle vara omöjligt. Den enda jag kan skylla på är mig själv, jag har inte ansträngt mig, jag trodde det skulle gå av sig själv och jag har sabbat allt. Det är inte många samtal kvar nu och vad har jag gjort när jag inte pratat med henne? Jag har suttit och tänkt att det hjälper att bara prata med henne för det jag gör hemma fungerade ändå inte när jag provat. Det var först sist hon talade om för mig att man måste gå samma väg så otroligt många gånger för att kunna gå där av sig själv. Jag har failat, min framtid, mitt nu. Jag menar, vem börjar gråta i evigheter av att en sko försvinner, jag eftersom det egentligen inte ens handlade om det utan det jag bär. Jag är inte stolt, jag är så jävla besviken på mig själv för jag tror inte på sanningen och det jag "ska" lära in i mitt huvud. Varje dag ska jag träna, varje dag tänker jag imorgon. Jag kämpar fan inte ens när mina föräldrar betalar mer än vad dom har råd med för att jag ska må bra. För jag har inte tålamod, för om jag mår bra i tre dagar så tror jag att allt är över då tror jag att det ändå inte hjälper att försöka lära mig. Känns som allt dör framför mina ögon bara för det är vad jag skakar över. Jag är bara en egoist som endast är rädd för att dö själv, som jag inte skulle bry mig om mina nära utan jag bara bryr mig om mig själv. Varför blev de så, har det alltid varit såhär? Shit.. Jag kan få ig i allt i skolan, jag kan faila mitt liv totalt, men såhär besviken har jag aldrig varit på mig själv. En mamma som behövt sitta lyssna på mina tankar hur länge som helst och jag påstår att allt går mycket bättre bara för att hon ska må bra. Så egentligen är jag inte egoistisk kanske? Men ändå, även om jag tänker varje dag "nujävlar" så blir det bara ett ännu ett inre löfte som jag skiter i. Jag har bara mig själv att skylla, jag är rädd för så småsaker att det är skrattretande när jag själv tänker hur jag tänker. Där jag har hamnat, är för att jag inte hindrat mina tankar utan bara låtit dom tagit över. Tre gånger kvar, av tio, vart har jag kommit? Ingenstans, ignorerar de, det finns inte, jag visar inget, jag försöker inte och allt blir en tung börda på axlarna. På hjärtat, för andra.

Tänk om jag kunde börja försöka någon jävla gång.
Kanske inte borde vara såhär öppen.