Ibland kanske man inte ska skriva upp precis allt man tänker.
Jag tror jag har lärt känna mig nu såhär efter sjutton år.
Förutom att ha otur i saker som att tappa bort mobilen, mosa kameran, tappa bort mina snusdosor, mina pengar, headset, cigg, kläder, väskor, mp3 om jag hade någon så har jag även den egenskapen att jag skapar min egna otur när det gäller killar, drama, andra övriga jävla problem som jag är väl medveten om att jag slänger mig uppi. (Jävla lång mening.)
Om jag t ex. hade två killar framför mig nu.
Första pojken: Väldigt ordentlig genomsnäll kille som bryr sig till tusen, har hjärtat på rätt plats, talar om för mig vad som är bra och dåligt, är hjälpsam hemma, har en gullig rumpa, är ofta rastlös och vill hitta på saker, gör inte dumma saker alltför ofta. Pojkens ord: Otrohet skulle aldrig komma på tanken, det är som att mörda en människa som man gör så emot.
Andra pojken: Har en blick som dödar på tusen meter, har barndomsproblem med en farsa som halvt slagit ihjäl honom, är ute på slagsmål ganska ofta, dricker minst två gånger i veckan, Varit otrogen mer gånger än han kan räkna , har den där badboy stilen som gör att alla tjejer smälter som smör i en micro, sex är allt annars kan man skita i att komma och sova över. Knullat 40+ men har inga sjukdomar men gjort tio stycken med barn. Het som inihelvet.
Pojkens ord: Otrohet sysslar jag inte med längre.
Vem skulle ge mig största intresset?
Vem är svårast att behålla?
Vem är det man undrar om man verkligen känner?
Vem är det man känner att man har mest ansvar över?
Skulle inte skriva det här inlägget om ni inte visste svaret självmant så jag behöver nog inte ge er facit.
Inge illa mot ex eller liknande som inte varit något av dessa delar. Men stod jag i en sånhär situation så. Kanske dags att ändra tankebana ett par år framöver.
