smae

 För att det är jobbigt att inte veta var man har sig själv och när man inte vet om man mår bra eller dåligt pga att man gör något man egentligen inte borde göra men är inte kapabel till att säga nej bara för att få en gnutta uppmärksamhet en dag eller två.

 Och man lyssnar på den musiken man mår dåligast av och ser minnen av bara för att dra ner sig ännu längre ner i skiten utan att man ens orkar stoppa det.

Man kollar på bilder men stänger ner dom direkt man tagit upp dom men ändå tog man upp dom ifrån första början för att göra det mer dramatiskt med att fatta att man faktist mår dåligt utav att kolla på dom och i takt med musiken stänger man ner fönstret och släpper en tår.

 Man köper dom mest ovärda sakerna så alla pengar försvinner bara för att visa för sig själv att man faktist inte bryr sig om något annat än den människan man saknar så jävla mycket så man kan lika ge upp allt det där andra man har och tala om för sig själv att pengar har inget värde men det har röken som åker ner i lungorna.

 Man kan vara överdrivet lycklig och känna sig fri i många timmar och många dagar samtidigt som man tror att man kommit ifrån allt det där dåliga som man ändå innerst inne vet kommer upp igen om en dag eller två.

Man kan kolla med sorgsen blick på telefonen som aldrig piper längre och om det gör det så är det mamma som frågar när man kommer hem då man blir ännu mer ledsen av att man inte har någonstans att ta vägen lika ofta längre.

 Man kan hoppa runt hemma fylld av panik av att man sovit själv i veckor utan att någon orkat haft tid för det är ju vad man inbillar sig och man tar alltid det värsta först.

Varför ringer ingen, varför frågar ingen, varför väntar ingen mig är tankarna som man bara inbillar sig och gör allt större bara för att man är så jävla van att det är samma älskade person som frågar det hela tiden.