smae

Det svåraste är inte att känna att allt är över.
Det svåraste är att ge upp.

Det värsta är inte att jag ligger ensam hemma i sängen varje natt
Det värsta är att jag inte vill ligga bredvid någon annan när jag väl ska göra de.

Det svåraste är inte att gråta
Det svåraste är att komma på en orsak till varför jag gör de.


I såna här lägen känner jag "aldrig mer", jag vill inte gå igenom såna här saker,
jag vill inte gräva, söka undra som ett frågetecken som aldrig slätas ut. Jag vet
inte vad som händer i ditt liv längre och det är säkert lika bra.

Hur kan en sån underbar sak som kärlek bidra med så mycket hat, sorg, ångest,
panik och tårar? Vart kommer energin ifrån till att må dåligt, it's just a fucking waste of time.
Men man får väl våga för att få något här i livet..
Se positivt, titta ut genom fönstret Elin och se att solen skiner mer än någonsin.
Få inte panik för att du inte har någon att vara med idag, gå ut själv.

Spring, hoppa, flyg.