smae

Jag vet vart du tog vägen, jag vet varför, allt gick så jävla fort för oss två.
Jag hade de bra där du var, i din lägenhet där vasken luktade skit och dammråttorna levde livet under sängen.
Vare sig det var en öl i handen med värdelös musik eller en pastakastrull kokandes på plattan och mtv på tvn.

Du skrattade alltid.
Du log alltid, till och med när du var ledsen tror jag besämt.
Du drog med mig ut på fest när jag var ledsen, dörren stod bokstavligt talat alltid öppen för mig. Jag var hemma hos dig och du var verkligen den enda jag litade på när killarna tänkte med kuken.
Vi delade allt till och med grabben!

Jag har alltid haft svårt att höra vad du säger men aldrig haft svårt att förstå hur du känner. När du berättade, var det som att jag pratade med mig själv och det var som att skriva i sin dagbok under sängen.
När jag fick hjälpa dig var jag glad, när jag fick hjälpa dig läkte jag mig själv, det var mitt sätt att må bra och bli nöjd.

Undra hur många fester vi var på, undra hur många hatsamtal jag fick av mig men gud vad lite jag brydde mig. det var ju så himla enkelt där du var ensam uppe i alstigen, där kände jag mig verkligen som att det var bara du och jag i världen och allt annat var borta.

Jag överdriver inte.

Jag vill inte veta hur länge sen det var jag såg dig och hur mycket vi gled ifrån varandra innan du flyttade. Jag ljuger inte när jag säger att verkligen undrade vad som hände. Du blev alltmer i Norge, du blev kär, jag blev kär och skaffade mig ett förhållande.
Tänk om.. Tänk om Elin, Mariss kunde stå utanför min dörr en dag och bara sätta sig i Elins säng och prataprataprata på som hon alltid gör.
Att bli modell, få ett bra förhållande, bo i sitt hemland är säkert underbart för dig, jag kan inte förvänta mig annat, men jag väntar fortfarande på att du ska komma hit.
Jag vet inte vad jag ska skriva längre, en novell kanske? En roman, men allt jag bara försöker säga är att det är tomt i alstigen.

Att det är tomt i torsby.
I mitt hjärta.