smae

hej jag mår inge vidare idag dåra. Söp igår, vaknade upp och var full klockan tolv. Fotbollsträning klockan två, kallsvettades, ögonen snurrade och benen ville inte röra sig så bra.




Alltså varför, varför ska allt bara bli förstört när det plötsligt känns helt underbart för mig?
Varför ska hela taket bara rasa ner i mitt huvud och ge MIG ångest? Ångest för att jag är för snäll, ångest för att jag låter folk ha en egen vilja, ångest för att jag inte kan stå för min egen.
Alltså på en helg kan man ändå lära sig ganska mycket, allt har varit skitkul. Matkrig, skratt, sex, pussar på pannan, brottats, snökrig, bowling, och sen kommer en jävla fråga som du vet svaret på, men du vet att jag svarar det jag inte vill ändå, för jag vill se dig göra det du vill.

Men jag vill inte sitta som ett jävla miffo omkring människor och känna att jag är dum i huvudet, att det är JAG som gör fel, bara för att jag är den enda som gör det annorlunda. Jag trodde ändå inte att jag var såpass stark, som jag tydligen var, för jag har alltid hört av mamma att grupptryck är min grej. Sen skulle hon se mig sitta där, hon skulle se allt jag har gått igenom så skulle hon fan lita på mig sen.
För jag litar på mig själv, JAG vet var jag har mig själv. Jag vet exakt vart gränserna går, och ser man inte några gränser är man svag, feg, vek? Enligt det, anser jag mig själv som stark, just på den delen.
Sen är jag samtidigt svag, jag vågar säga nej till saker jag blir bedd till att göra, men jag vågar inte säga nej om dom frågar mig en ärlig fråga, då blir jag såpass glad av en gnutta ärlighet att jag skiter i att bryr mig, vilket resulterar i att jag bara tänker på det tusen gånger om, och bryr mig ännu mer. Inuti mig själv, skriker jag nej, men utsidan blir som en lidande röst som kommer ur mig, och säger det jag inte vill säga. Sitter med hundögon, och stirrar sedan ner i marken.

Och får höra att jag är den bästa personen på den här jorden, bara för att,  du lovat att aldrig göra om det, varje gång, men får göra det igen. Och jag tror nog att jag förstod, när du sa, att du alltid vill stanna kvar.
Hur hade det blivit om jag hade sagt nej.
Hur hade jag mått om jag hade sagt nej.

Hur mår jag? Jag kommer ingenstans med det här.
Gå och smäll i dig en hamburgare nu Elin, du har supit bort dina hjärnceller. Ännu en gång har du rasat, nu är det bara att börja om igen.

En stor stark tack!