smae

Det gick på några minuter för mig att inse att det var tillbaka igen. Alltmer skrämmande ju längre tid
man varit utan de, destomer smärtsammare och verkligare när man hoppas på att slippa det ett tag framöver.
Mer deprimerande när man inser att allt hopp försvinner, alla drömmar rasar och all glädje ramlar åt sidan. Allt jag såg fram emot är tillbaka på ruta ett, allt jag hade lärt mig känns som bortkastat och jag skakar som jag skulle ligga ensam ute i kylan. Jag sa till mamma att jag skulle tala om för Camilla att jag skulle sluta med hennes samtal nu, jag skulle berätta om hur bra jag hade klarat mig själv, hur lycklig jag är och hur stolt jag är över mig själv. Jag köpte till och med hårfärg trots min rädsla för att hamna på sjukhus igen. Kanske för många steg, kanske för höga förväntningar eller rent ut sagt kanske lite för kaxig.
Jag försöker göra de mesta, lyssna på gamla låtar, måla en teckning, sjunga med min sjuka hals, prata med mig själv, försökt kommit ihåg allt jag lärt mig, provat kläder och allt som tar plats i hjärnan är ändå rädlsan.

Det är som att utan alla rutiner
utan skolan
hemma i ett hus så blir jag knasig.


Ska försöka sova, drömma sött och glömma allt och se framemot att Marcus kommer hem
från Karlstad imorgon så jag får pussa av mig lite.