smae

Nu handlar inget om uppmärksamhet. Jag funderade på att ta bort min blogg, för jag kan inte låtsas som att allt är bra på något vis längre.
Men eftersom min blogg startades för att tömma hjärnan och mina tankar.

Så har jag bestämt för att fortsätta så.

Men det är nästan omöjligt att förklara.
Men tänk dig sitta och kolla på tvn en kväll när du plötsligt börjar känna att halsen åker ihop, det känns som en hjärtattack-smärta i bröstet, allt är suddigt så man inte kan se, händerna/fötterna domnar bort och sticker.
Man ser hela ens liv åka förbi och man tänker att nu har jag bara fem minuter kvar. Första gången det hände tog det två dagar innan det gick bort och nu sitter det i dygnet runt.

Man går runt på stan men märker inte skyltfönstrerna, man ser inte människorna och man ser inte bilarna åka förbi på vägen.

Man ständigt bara känner, känner och känner. Känner att allt snurrar, känner att andetagen är jobbiga och det värsta är känslan att det känns som alla kollar på en på ett konstigt sätt.

Maten smakar inte ett jävla skit och det är bara äckligt att äta för man blir alltmer illamående.


Jag kan sitta i evigheter, kolla på bilder och sakna dom tiderna i livet då jag mådde bra.

Jag funderar inte ens på att göra något efter skolan längre, jag vill bara hem, till min säng och till mamma.
Jag hatar att vakna och alltvärre är det att somna.


Man kan inte se någon större skillnad på
då.


och nu.


Men den känns.

Jag undviker helt media, rädd att höra någon allvarligt sjuk i svininfluensa, rädd för att höra något nytt överhuvudtaget.

Hjärtattack, tumör i huvve, cancer, infektioner, allvarlig sjukdom överhuvudtaget, livet slutar vid svininfluensa, allergiattack.
Går man runt med bara det i huvudet varje dag, prova då att vara lugn. Prova att koncentrera dig på Svenska glosorna, andras problem, din fotbollsträning och att solen lyser.




Jag sa till mig själv för några månader sen, att såhär bra går det inte att må som jag mådde. Det lös om mig, hur det än var, vilken tid det än var på dygnet.
För Marcus gjorde mig en helt ny start på livet och jag trodde att "nu kan inget skada mig".

Jag älskar honom till 100%. Han är min bästa vän som håller om mig hur jag än mår, han finns där dag och natt att trösta sig mot. Det är hos han jag finner det sista lugnet jag har kvar, han är det skarpaste ljuset på min dag.

Jag är så rädd.
Kanske allra mest rädd att bli lämnad ensam. Vem orkar med någon som slutar skratta, slutar lyssna, slutar sova, slutar äta och slutar leva överhuvudtaget.

Därför är jag beredd att satsa på att bli bättre, nu direkt. Panikångest behandling kommer gå på 20 000 och jag är glad att mamma inte bryr sig om vad det kostar.

För jag saknar migsjälv, Elin, Badabollen.
Vad har jag att ge när hon försvinner?
Vad är jag att ta på när allt försvinner?
Vad har jag att ge när allt är borta..

 

 

Jag kommer garanterat förlora något på vägen. Det behöver inte vara någon person, det kan vara något i min personlighet som ryker åt helvete.
Som mitt förtroende som ligger längst ner på båtten just nu. Men den kommer jag jobba upp, jag får se det som att gå i skolan. Fast det här kommer nog bli lite svårare än att klara ett matteprov.

Så nu kommer väl min blogg mest handla om det här ett tag framöver.
join it or leave it. För som sagt, jag spelar efter mina egna regler.