smae

Det där med att djur kan ofta få en att må bättre är så sant.
Att dom kan verka som människor, att dom kan trösta.

För selma gjorde hela huset full av leénden. Mamma som alltid annars kan vara så
nere, har aldrig sett henne så glad som dom här två veckorna då Selma har varit här.
När hon åkte hem i bilen så lugn så fattade vi redan då att vi fått tag i en perfekt katt.

Hon var så iskall, reagerade inte på dammsugaren ens. Mamma har gråtit nästan konstant sen vi åkte
iväg till veterenären, hon höll henne i famnen när hon var halvt medvetslös, hon ville inte ge upp
hoppet om våran lilla Selma och inte jag heller.

Men en smäll i bildörren och hennes ryggrad var av. Pappa såg henne inte, jag skrek över hela bada,
mamma grät och Martin gömde sig. Nej jag har då aldrig sett på liknande till katt.
Hon var som vårat tredje barn, hon var med oss överallt, hon skulle sova på min hals, hon skulle sova på
pappas mage, hon skulle leka med våra ben, fötter hela nätterna och aldrig ett ljud den katten gav ifrån sig.


Det finns så mycket om man skulle kunna tänka sig, det handlade om fem sekunder, om vi gjort något annat i fem
jävla små korta irriterande sekunder så hade hon hunnit antingen in eller ut ur bilen och inte hamnat mellan den.
Jag trodde inte man kunde må såhär dåligt över en katt, jag vet inte när jag någon gång känt så mycket kärlek till ett djur som hon (och Simba.)

Och nu är hon borta, för sex timmar sen sprang hon runt och lekte. För tolv timmar sen låg hon och sov på min arm..

Nu ligger hon under kall jord, ensam.. Som hon hatade att vara. Jag vill bara gräva
upp henne och lägga henne bredvid mig i sängen där hon trivs som mest..

Hon fastnade så jävla långt in i mitt hjärta den kattungen. Min, våran lilla Selma..

Jag vet iallafall att hon trivdes och tyckte om oss alla väldigt mycket. Hon tyckte
om allt och alla den katten. Igår satt hon och kollade på peter pan med mig och Marcus och nu är
hela huset tomt och tyst. Det är inte alls samma utan dig lilla vän.

Jag hoppas du har det bra älskade du.