smae

På något sätt, på den här vår/sommar tiden så är det svårt att inte njuta av livet bara solen skiner och det steker.
När grillkvällarna börjar, när man kan vara ute i ljuset längre, när det luktar, när alla människor syns mycket mer.

Jag tunnade nyss ur mitt hår som var förstört, tur att man kan göra sånt själv så man slipper gå till frisören hela
tiden. Plus att det oftast blir bättre resultat för då får man det alltid som man vill i slutändan.

Emiely och jag har chillat vid kollsberg med cigg och musik. Emma kom och joina sen också.
Dom är utan tvekan bäst.


Jag tvingar inte att läsa det som kretsar i min hjärna hela tiden. Men papperskorgen
måste tömmas ibland, ofta, det är det jag har min blogg till.

Jag är din så länge du vill och jag är den som aldrig lämnat ryggen till dig.
Jag är den som aldrig brutit det jag lovat, aldrig lämnat dig även om jag
brytt mig om andra. Jag har väntat utanför din lägenhet i timmar, jag har
sovit själv så många gånger du lovat komma.

Jag är en människa som kan ge personer det dom behöver fast dom inte förtjänar
ett skit av det, jag är en människa som slickar folk i röven även om det känns skit att
göra det.

Jag har egna åsikter, klär mig i det jag gillar, umgås med dom jag gillar, annars går jag
därifrån. Men när det handlar om att  behaga människor jag älskar, så viker jag aldrig undan.
Jag minns för kanske ett år sen, slickade jag en killes röv så jävla hårt
så det slutade med att jag låg och grät varje dag, men jag brydde mig inte, för
han mådde bra av det. Han mådde bra av att skita i mig i två till tre veckor, och sen
kunde han skriva ett gulligt sms och jag sprang uppför trapporna till hans lägenhet igen. Då var jag lycklig,
uppför trapporna var som ett rus, men nerför, då känns det som hela huvet kraschade ihop, jag visste
att det var lång tid till nästa gång.

Jag ville ha honom mer än jag någon gång velat ha någon, men självklart vill man ha det
man inte kan få. För det var inge fel på mig, ändå dög jag inte tillräckligt.

Jag sa aldrig emot, sprang efter som en liten hund och smög undan om han bad mig om det.

Hela mitt omgivning, hade gett upp efter att ha försökt få mig därifrån i månader, sett mig
som dom fick se mig och jag hatar dom inte för att dom gav upp. Jag hatar mig själv för
jag ger alltid upp försent. Jag ska alltid se en jävla utväg som ska sluta positivt, en fortsättning,
jag kollar ständigt bakåt och siktar aldrig framåt.

Jag saknar alltid det jag haft, jag vill alltid ha det jag hade, det har alltid varit så med mig på något höger eller vänster.
Vare sig det gäller vänner, kk, pojkvänner så alltid bakåt eller positivt framåt även om det bara finns negativt.

Jag är ett sällskapsdjur.

ett vrak.

en sjuttonårig flicka, som har slickat så jävla för många rövar.

Men det finns positivt att aldrig ge upp, man får se det positiva i den man är, för människor kan alltid
ändras. Man måste bara komma ihåg att det inte alltid blir till det bättre.