smae

Okej min kropp är inte kapabel till att röra sig. Aj vad jag tränat för mycket.

Nu har det gått tre dar, jag viker mig inte, jag ska inte vara den som alltid ger upp. Vi gör det oftast
till en tävling utan att någon nämner något. Jag ringer inte, du ringer inte, jag saknar inte, du saknar inte.
Jag ringer, jag saknar.. alltid i slutändan.

Varför blir det såhär? en massa tvivel, en massa "men om" i mitt huvet, massa "men jävlar" i ditt.
Jag är en som alltid tvekar om jag så har det perfekt eller värdelöst. Så van att alla lämnar mig hela tiden
och jag har inte råd att förlora en människa till, allra minst den jag älskar mest.
Och det blir bara massa gagga som kommer ut när jag förklarar för dig, men som blir mer vettigt när jag förklarar för andra eller när jag skriver.
jag kan vara så förberedd på vad jag har att säga om min rädsla och mina tvivel men när jag väl står framför dig
omvandlas allt till en kort värdelös fråga.
Vart är bekvämligheten, tryggheten?

Ibland glömmer jag bort att jag bara är människa, en vanlig människa som självklart har sina brister.
Otroligt hur vissa kan vara bra på så mycket som så många andra kan vara så dåliga på.

Jag är dålig på att få ut rätt saker ur käften när jag ska prata med någon eye to eye och känner stress, till skillnad mot att ha all tid i världen till att skriva det i exempel sms, där blir man ju åtminstonde inte avbruten, till skillnad om man står och snackar med en full jävel som aldrig låter en sätta punkt. Men vad är modigast och vad förmedlar egentligen mest känslor.
Det känns som jag har fastnat i när jag gick i trean eller fyran och skickade lappar "får jag chans på dig" eller gick och bad kompisen gå och fråga. Jag kanske kan be en kompis prata åt mig, gråta åt mig om det behövs. Eller så kan jag bara nypa mig i bröstvårtan och tänka "men jävlar"