smae

Jag är så jävla äcklad.. att man ska behöva leva såhär, jag vill kunna bestämma att allt ska bli bra nu. Nu har det hållit på i elva år.. i elva år har jag fått se de där jag avskyr som mest.

Folk ser på mig när jag är full och säger att mina ögon står stilla och mina pupiller är lika stora som fotbollar.
Det ligger i släkten.

Du river allt hårt bröd i marken. Du får inte upp maten på gaffeln, du kan inte hälla upp mjölk utan att hälften kommer utanför.
Ni ska på släktkalas om en timme. Min kusins mamma fyller 30 år.
Martin frågar om han får låna bilen till karlstad. Fem minuter senare frågar han vad fan han ska göra i sunne.
Den andra bara gråter. jag sitter och kollar på dig med hatblick, och du säger att jag fått de från henne. Säger att jag bara tar efter henne..

Jag trodde det hade blivit bättre.
Men jag vill fan inte tro på något längre.

Jag vill så gärna umgås med mina vänner som jag inte varit med på länge, mer än något annat.. hela tiden.

känns bara som alla försvinner mer och mer varje jävla dag. Vad ska jag göra?
Jag super nog imorgon.