smae

Black&white.
Jag är så jävla trött på att rymma, så trött på att få panik och snabbt finna någon att umgås med, som kanske ens egentligen inte har tid. Begär man det av vänner? Begär man hjälp fast man inte säger det? Säger man inte att man blir en viss person pga hur man växer upp, jag är då glad att jag inte är er. Och jag är stolt över att jag håller huvudet så högt som jag gör. För det
finns saker här i världen, som man föralltid gömmer i sig själv, och dör med.

Jag skulle inte må bra själv.
Inte utan Robin som det är bara att säga jag vill inte vara själv så förstår han att något är fel. Även om han försöker få mig att klara mig utan honom, eftersom han snart flyttar till karlstad. Men det är jag som har ändrat honom, för det första jag sa var att det får inte bli för mycket. Ändå, så vet jag innerst inne att jag alltid är välkommen, för det har han visat mig.


Inte utan alla underbara vänner som man bara kan springa runt med, skratta med, gråta med, skrika med, prata med.

Inte utan Emma, som är mer än den bästa kompisen jag har. Som jag levt i stort sett mitt liv med.

Jag försöker inte tänka så jävla mycket just nu mer ikväll. Det är fredag imorgon, och jag vill bara ha en iskall öl i min käft.  Och jag vill rymma.