smae

alltså beroende är verkligen något jag inte vill leva med. Inte behöva någon nära minst en gång i veckan, inte göra dumma saker som man bara inte kan låta bli.
Beroende för mig kan vara jävligt många saker. Bara att när man är på en viss plats där man gjort en sak förut, så måste jag göra den igen. Bara att när någon ropar på en, så måste man springa dit för jag inbillar mig att det är vad jag vill bara för att du vill de.

Och bara för att du tycker en sak, måste jag tycka likadant. Och bara för att jag förlåtit förut, så måste jag göra de igen.
Och bara för att jag saknade dig förra veckan, så måste jag göra det den här veckan med.
Och bara för att jag blev dissad, måste jag bli ledsen. Jag har blivit så jävla annorlunda egentligen, som det såg ut för ett år sen skulle jag gråta floder i år om någon lämnade mig, bara för att jag inte kunde släppa taget. Jag trodde att man skulle leva hela livet och ha samma känslor för alla personer. Jag blev kär så lätt förut, jag kunde tänka så mycket längre förut om hur långt man skulle kunna gå. Men nu, bara jag får skriva av mig lite så känns det som det är över mer, jag har blivit så jävla van. Jag har börjat ta förgivet att det inte fungerar längre, men ändå letar jag. Fattar inte varför jag bara inte tar det lungt, och skiter hur det blir, slutar känna att varje gång någon kommer förbi " det kunde ha funkat"
Numer backar jag undan, blir rädd, men visar det inte utan går istället för fort fram bara för att jag lärde mig av vissa personer att det är så man gör.
Blir man ytnyttjad borde man ju lära sig att så hanterar man inte människor, men jag tror man blir likadan till slut efter en lång tid.

Jag brukade bara längta efter någon att busa med, pussa lite på, ta promenader på sommarkvällarna och vara aktiv med och inte bara ligga i sängen och dega. Och ständigt letar jag, bara för att jag känner att jag MÅSTE. Jag håller på mycket mer än vännerna omkring mig, frågar mig ibland varför jag aldrig slutar leta, varför jag bara inte tar det lungt.

Man kanske bara vill höra att man behövs
att man kommer bli älskad och ha någon som alltid kommer, lyssnar, förstår och inte bara mummlar när man har sagt något som är viktigt enligt en själv.
Det är precis en sån människa jag har haft att göra med.
Allt de negativa, gömmer jag under det positiva.
Alla omkring ser så jävla väl, och har försökt pratat vett med mig så många gånger. Jag tar åt mig i några dagar, men blir lika desperat veckan efter.
Har jag blivit som du?


Jag tvekar inte på att släppa in någon i mitt liv, hur säker jag än är på att den personen inte kommer funka tillsammans med mig. Jag tvekar inte på att ha brottom, jag tvekar inte på att lämna dig åt sidan. Kanske.
men det alldra viktigaste, jag tvekar aldrig på att vara mig själv.

Dom som känner mig bäst vet hur jag fungerar, och dom försöker inte ändra mig. Men kanske borde jag ändra mig själv, blir lite mer jävla bestämd.
Men är jag mig själv då?



jävla frågor hela tiden. Jävla ångest hela tiden. Nu har det varit tyst här hemma alltför länge. Och det gör att jag tänker alldeles för mycker. Inget skrik, inget gråt runtomkring mig som gör att jag känner att jag inte har tid att gråta själv.















Det svider, med eller utan dig.