smae

jag skulle kunna anstränga mig lite mer i att vara glad emot dig om du inte alltid bara var blank i ögonen, om du inte bara alltid glömde bort vad du sagt och gjort mot mig. Vissa vet och vissa förstår ingenting och vissa kan bara gissa sig till.. Det tär på mig av alltid höra skriken, att ni aldrig lyssnar på vad jag säger. jag är så trött, så arg, så besviken och så förstörd på dig att jag redan gett upp. det kommer aldrig bli bättre och jag kan bara drömma om att det ska sluta snart. Vill hemifrån, vill stanna hemma, vill vara ensam och vill ändå alltid vara nära någon. Önskar bara att jag kunde vara någonannanstans nu, vill bara springa ut ur huset och försvinna hemifrån långt långt bort. Men allt kan inte vara som i filmer utan jag lever i verkligheten. Du är så rädd om mig, men du är fan inte rädd om dig själv.. så irriterande att du aldrig tror på vad jag säger, att du aldrig nån jävla gång kan lyssna på mig och försöka förstå mig, jag kan inte berätta någonting för er mer för ni tänker bara på era egna problem och ni ser ingenting. Första gången ni verkligen reagerade var när jag smällde igen dörren och försvann i flera timmar, det krävdes någonting för att fatta hur idiotiskt ni håller på. Många har samma problem, men allt har hållit på såhär sen jag var fem år och jag har växt upp med det där. Och jag skäms när det är ni som gör de, och jag tar åt mig av de ni säger när ni menar det till varandra. och jag tar smällen av att du gråter, av att du ligger i min famn när det är jag som egentligen ska ligga i din, det borde vara så men det kommer aldrig hända. Jag kommer aldrig visa mig svag för er eftersom nån av oss måste vara stark och hålla emot, hålla in och lämna smärtan inom sig. Jag gör starka försök av att ta mig härifrån på helgerna, jag kan tjata och vännerna även om dom  inte kan ha tid med mig hela jävla tiden, men jag klarar inte av mig själv innanför dom här väggarna ibland. Du bara ljuger om allt du säger och allt du gör, och du blir dummare ju äldre du blir och du bli mer förstörd för varje dag som går. Fattar inte hur du kan leva med dig själv ibland, fattar inte hur jag kan stå ut med dig längre. Jag vill skrika orden in i ditt öra, jag vill ställa mig rakt framför dig och bara gråta och släppa ut. Ingen fattar hur ni håller på för det händer aldrig när nån är här. Bara nr jag sitter instängd i mitt rum och låtsas att inte höra. När jag var mindre skulle jag alltid istället lägga mig i allting, jag sprang alltid och gömde bilnycklarna när du försökte ta dom, jag satte mig alltid i bilen för jag visste att du inte skulle våga köra iväg då. Det hjälper inte att prata, det hjälper inte att nån säger att det kommer bli bra, det hjälper heller inte att nån läser det här nu utan det hjälper mest bara mig själv genom att pumpa ut vissa saker ur min hjärna.. Jag kan inte alltid må bra heller och lyssna och försöka hjälpa och försöka förklara, stötta, krama och älska alla andra utan ibland skulle jag vilja ha nåt tillbaka. Nåt värdefullt som kunde få mig att glömma för en stund, döva en stund och få mig att ändra min uppfattning.. om att jag inte älskar dig mer.