smae

jag märker att du inte har tid längre för mig längre, jag har inte plats i din så plötsligt privata liv längre. du brukade alltid vara så glad, du brukade alltid vara den som fick köra igång mig. Du brukade alltid vara den som intehade något att göra . Jag kanske bara inbillar mig, men du har inte tid med mig för att du måste åka till två ställen och sen hem, istället är du men han och det går så himla bra. Känns som menlöst att bara finnas när jag behövs numer, för jag behövs aldrig när du mår bra utan mer när du mår dåligt och inte vet hur du ska göra. jag blir så vilksen på var jag har dig, du påstår att duär lyckligare än aldrig. men jag vet inte jag, har man ett sånt beroende så kan det ju inte vara bra. dessutom ser jag helldre aldrig att du ler längre, kanske lite ibland men du har inte lust med något.
undrar ibland om jag gör något fel
undrar ibland om jag borde göra något mer för att du ska se mig
när jag ligger med ryggen emot och halvt gråter, när jag går iväg med huvudet i marken,
när jag bara sitter och stirrar rakt in i väggen och säger ingenting
och du ändå inte ser mig.
vill ju itne skrika dig rakt upp i ansiktet, vill bara att du ska sluta vara så blind ibland. jag försöker ju så gått ja kan och jag vet hur det är att vara du. vet precis hur du känner och jag tänkte då ändå på att ibland får det ju räcka, ibland får man passa upp så man itne förlorar allt det andra man har
och det som man alltid kommer behöva.
den dagen du kommer krypandes till mig, ska jag se dig då?



läser du det här vilket jag inte tror att du gör så menar jag inget illa om dig
jag skriver bara det jag känner