smae

Ett ord för mycket

När hon öppnade ögonen förstod hon direkt att hon inte var hemma. Doften var annorlunda och dom där vita väggarna kunde bara betyda en sak. Då begrep hon att hon befann sig sjukhuset. Ju längre hon kollade med suddig blick på allt runtomkring, ju mer såg hon också sina suddiga minnen från igår.

Hon hade burit allting inom sig en alldeles för lång tid. Sen hon blev lämnad av sin pojkvän för en tid sen har hon låst in sig i sig själv och blivit en annan person. Samtidigt har hon försökt behålla sitt positiva yttre och försökt visa sig stark. Endast för att bevisa för honom att hon faktiskt kunde klara sig själv.

Egentligen har hon alltid varit lite speciell av sig och hon har alltid behövt ta emot konstiga kommentarer. Kanske är hon lite för glad och sprallig? Kanske till och med verkat lite dum ibland men det har mest varit för att försöka passa in i mängden. I själva verket har hon en fin personlighet och är en fin person. Men det mesta hon minns av sitt liv är att hon alltid fått ta skit för allt hon gjort, både hemma och överallt annars. Hon blev nertryckt gång på gång och steg för steg föll hon ihop på insidan. Men hon hade fått lära sig att inte visa sig svag. En sådan sak som inre mobbning går det inte att berätta för någon. Folk skulle bara se henne som ännu dummare och att hon inbillade sig själv om hon någonsin skulle berätta för någon.

Skolan har alltid varit jobbig för henne och hemma har det inte gått att koncentrera sig. Det har alltid varit skrik, bråk och ständigt klagande. Speciellt på helgerna då hennes pappa var ett svin, då mamma var ihjälstressad och då det enda hon kunde göra var att låsa in sig på rummet och dränka öronen i musik. Ibland vågade hon sig ut och stirrade då in i hans blanka ögon. Då brast allt inom henne, hon hade stått ut med att se det allt för ofta.

Sedan hon var fem år han hon fått leva med det här. Hon förstod redan då att det var fel men hade inte vågat säga något. En sådan sak gick helt enkelt inte att förklara för någon, det var något man fick leva med och något kanske alla upplever? Ändå slet det i henne varje gång hon hörde att ett nytt prov var på gång, att en läxa inte har blivit gjord. Kunde inte lärarna se att all hennes tid gick till att försöka överleva och försöka att inte bryta ihop totalt? Hon ville prata med någon som kanske kunde lyssna och någon som kände samma sak, men skulle det finnas någon overklig människa precis som henne?

- Hör du mig? Du har ögonen öppna men jag kan inte tyda om du verkligen hör vad jag säger. Tryck din hand emot min så jag vet om du hör mig? hör hon en sköterska säga. Det är vita uniforfer över allt runt omkring henne.

Hon hade många gånger varit ute på helgerna och druckit. Mest för att bryta sönder alla tankar som pågick inom henne. Kunde hennes pappa förtränga saker han gjort kunde säkert hon det också tänkte hon. Skratta med kompisarna och låtsas att allt är bra. Kanske träffa någon äcklig kille som ville ha henne för stunden? Det fick duga eftersom ingen ändå ville ha hennes insida, hennes utsida däremot var alltid vacker.

Hon gick till skolan utan att förstå vad hon egentligen sa och utan att lyssna på vad folk sa till henne. Kanske var det bäst att ignorera omvärlden och stänga in sig i sig själv istället. Där skulle det inte finnas någon som kunde såra henne i alla fall.



Hon gick upp på morgonen och sköljde bort lite av ångesten med varmt vatten. Hon la foundation under ögonen för att dölja dom svarta ringarna som kom av att hon aldrig kunde sova längre. Hon drog på mascara över dom sorgsna ögonen som ingen tycktes se. Hon log mot sig själv i spegeln bara för att se om hon fortfarande kunde fejka det där charmiga leendet hon faktiskt har.

Hon tog bussen mot skolan. Egentligen var det inte långt men hon orkade helt enkelt inte gå. Hon var bakfull av att ha druckit innan en vanlig skoldag, allt för att försöka förtränga hennes riktiga liv. Dessutom hade hon huvudvärk av alla anledningar som finns. Orkade inte heller lyssna på allt skrik i bussen så hon trycker in propparna i öronen och satte på högsta volymen.

Hon mindes det som hänt igår, allt det hon egentligen skulle behöva glömma. Han var nära henne, hon skrek, han var inne i henne, hon led och hennes inre dog långsamt. Ibland får man inte som man vill och kanske förtjänar jag det här var allt hon tänkte. Det som sved mest i henne var att det svinet klarade av att gå på bussen, han klarade av att gå förbi henne utan att se henne i ögonen. Vägen kändes otroligt lång för henne, varje minut som hon aldrig märkt av förut räknades nu, som om minuterna ville att hon skulle tänka igenom varenda en.

- Du har varit med om en tågolycka, det kommer bli bra igen, vi lovar! Hörde hon sjuksköterskan säga.

Väl framme i skolan tittade alla på henne som om dom såg att något hade hänt. Hon låste in sig på toaletten men insåg att hon inte får visa sig svag, hon måste klara sig igenom det här! Hon gick ut från toaletten, drog upp ett leende och slängde bak håret när hennes vänner kom emot henne. Lektionerna gick inte bra, lärarna var som robotar mot henne.
- Du måste lämna in det här, vi har prov här, flicka lilla du måste klara det den här gången!
Hon minns att hon svarade någonting tillbaka men förstod inte riktigt vad hon sa.

Hon slängde ner böckerna i väskan efter skoldagen men mindes att hon hade glömt några i skåpet. Vägen genom korridoren var så lång, alla stirrade, viskade och skrattade. Var det åt henne? Väl framme vid skåpet släppte allt inom henne som förut lyckats hålla alla känslor tillbaka. Framför henne kom bilden upp av sin pappa med sina spritfyllda blanka ögon. Samtidigt som bilden av hennes ex-pojkväns besvikna blick dyker upp i hennes huvud. Han som faktiskt under ett år gett henne en mening med livet. Hon ser hennes vänner som alltid stått och låtsas höra på det hon säger men aldrig riktigt lyssnat på det hon sagt. Hon ser hennes vinflaska i handen när hon träffar den där killen, som hon trodde brydde sig, som låtsades känna henne. Hon ser honom i henne, hon ser hans fasansfulla ögon rakt in i sina egna när hon samtidigt läser på sitt skåp där det står med tydliga bokstäver "HORA". Ordet hora har aldrig betytt någonting för henne förut när hon folk har sagt det till henne, men just nu efter igår var saker och ting annorlunda. Hennes händer skakade när hon öppnade skåpet, där hade någon slängt in en lapp med orden
"Tro inte att du förtjänar att leva, du var det sämsta jag varit med om"

En lärare kom bakom henne, hon började slå på skåpet och hon började springa. Långt bort ifrån allting, hon var bara tvungen att ta sig någonstans. Bussen skulle inte komma än och orkade inte vänta på den, det spelade ingen roll längre. Hennes sönder rökta lungor orkade allt nu. Hon stoppade propparna i öronen. Hon visste inte vart hon var på väg och vart hon ville. Låten ?big girls dont cry? ekade i hennes öron.



- Hon stressar upp sig, få henne att lugna sig annars kommer vi tappa kontakten med henne, vi måste göra nåt nu! Lina, hör du mig? Hon befann sig inte på sjukhuset längre.

Hon sprang rakt mot en tågräls men förstod aldrig faran med det så upprörd som hon var. Allt hon såg framför sej var det svinet som våldtagit henne, som förnedrat henne totalt, som förstört henne ännu mer inifrån.

- Vi behöver mer personal nu, hon får en attack!

Hon skulle aldrig mer få bli lycklig, hon skulle aldrig mer få känna sorgen, hon skulle aldrig mer känna sig behövd av någon, hon skulle aldrig mer komma hem till sin trasiga familj.
Hon springer mot rälsen och efter det minns hon inte mer.

Hon ser hennes förra pojkvän framför sig nu, hon vet inte om det är verklighet eller om hon helt enkelt inbillar sig. Hon ligger där bredvid honom i sängen, precis som första gången hon var hemma hos honom. Dom hade varit vänner i flera år, men nu hade dom en mer speciell relation. En relation som bara dom två hade till varandra.
Han hade alltid tagit sin tid till att lyssna, han hade alltid fått henne att skratta. Han låg där med huvudet vänt emot henne, hon såg hans vackra bruna ögon. Han strök hennes kind och hon slöt ögonen. Den minuten var så lång, han kysste henne och det var så betydelsefullt. Det var ingen nersupen tjej som låg där utan en sårbar flicka som bara ville bli älskad. Det var heller ingen vanlig vän som låg där och höll om hennes läppar, det var inte vilka händer som helst som rörde hennes hals.
Det var den riktiga hon som låg där och öppnade sin insida för honom. Det var nu hon kände sig tryggare än någonsin. Hon log inombords utan att visa det på utsidan. Ändå vågade hon inte öppna ögonen för att verkligen fatta att det var verkligheten hon var i. Hon svävade, hon flög verkligen. Han släppte taget om hennes läppar och hon fortsatte att blunda.
- Du är så himla fin, vet du om det? viskade han i hennes öra.
Hon ville aldrig mer öppna ögonen.

- Pulsen är borta.