smae

this world is cold
och min hjärna behöver tömmas nu
ni orkar nog inte

ja kärlek är en så jävla komplicerad sak så jag verkar inte ha nåt med den att göra längre. eller kanske tänker jag bara så för att jag inte har någon att fundera över för första gången i livet. Jag har alltid varit kär, jag har aldrig slutat vara kär i någon förrän jag fann någon ny, men jag brukade må lika dåligt över det med ändå kändes det inte lika övergivet.

Man är verkligen van en sak och så försvinner allt totalt och man undrar bara vad som händer. Jag fattar inget om hur mitt liv är just nu, allt är olika varje dag och jag vet aldrig vad som ska hända nästa dag längre. förut var det så självklart vad som skulle hända, jag visste att om jag inte skulle hem till dig så skulle jag till någon annan kompis. Jag var ändå så sårbar för jag klarade inte en natt ensam, jag klarade inte sova och orkade du inte med mig en dag bestämde jag mig mer för att jag var ensam ensam ensam och jag kunde itne göra något något allts. Bara sitta och vänta på nästa dag.

(sen trycker bråket ni håller på med ner mig hela tiden mer och mer.....)

Att något så underbart som kärlek kan ändra mig så mycket, jag beter mig alltid utefter hur kärleken är för mig, så är det väl kanske med alla. Ändå har jag ju kärlek, fast inte på samma sätt med ändå är den lika stark. kanske är det behovet av att jag har luggit någon nära, jag har haft någon som hållit om mig som aldrig velat släppa taget förut, och som saker ser ut nu.. finns det något bättre än att vara nykär? nej nu vet jag verkligen på riktigt hur det är att vara nykär och sedan verkligen älska någon på riktigt.

finns det något underbarare än att plötsligt kommit över allt och inte känna någonting borde jag mer fråga mig själv. Jag kan göra vad jag vill och ändå blir allt fel. Mamma verkligen strävar efter att jag ska finna en kille igen verkar det som, bara för att jag alltid var hemma, bara för att jag aldrig gick ut på kvällarna och bara för att hon visste precis var hon hade mig. Även om jag kom hem full märkte hon aldrig det eftersom det var inget hon kunde tro på när jag hade en så ordentlig människa hos mig. hon kollade mig aldrig i ögonen och hon litade på mig till 100%, eller var det bara för dig hon litade på mig? Man tappar ju verkligen lusten av allt det där som vännerna vill hitta på med när man har nån, festa är ju inte alls lika roligt. Allt man vill göra är att bara sitta hemma och mysa. Nu är det nästan det värsta jag vet, kul själv liksom? ligga och hålla om sig själv, ligga och skratta med sig själv, diskutera med sig själv och tänka alldeles själv.

Nu blir jag ju överlycklig bara jag får ett sms, bara om någon frågar efter mig för förut var det så självklart att man alltid fick ett gulligt snutte sms när man somnade, man fick sms på morgonen där nån frågade hur jag mådde. det svarar jag aldrig riktigt på längre, jag är mer ytlig. Det blir ju så, känns som man inte orkar slösa tid på att skriva att man mår dåligt av småsaker för då tycker ändå många att man är knäpp för man drar sig in på sånna småsaker. men varför är just tjejer såhär? eller varför skriver inte killar ut sina känslor lika ofta. Liksom får man i uppgift på svenskan om att skriva om sitt kärlek liv skulle killarna skriva en halv sida och tjejerna skulle hålla på med det i nästan en vecka.
Jag älskar att skriva av mig hur jag känner, jag älskar att skriva i djupa saker som kanske bara fem personer fattar vad jag menar. Dom närmaste, dom jag älskar och dom som bryr sig och tar sin tid. Men nåt som alla fastnar för är ju sånna killar som vet precis vad dom ska skriva, dom som kan sin grej det vill säga players. Jag kände att du dissa mig fast jag inte ens var kär i dig, fast jag aldrig ens träffat dig. På fem minuter och sen så skriver du aldrig mer. Men hör man ryktet om vad dom är så skulle man ändå aldrig våga. Men jag tar mig så lätt in i skiten på fem minuter med det tar månader innan jag kommer ur den igen.

jag söker felen på mig hela dagarna och tänker inte på hur mycket jag klagar egentligen. Jag trycker alltid ner mig själv för det är vad alla andra gör med sig själva. men jag är ju ändå alltid mig själv

Men jag skulle ändå aldrig kunna banta för att bli smalare även fast jag vill de varje dag, jag älskar mat alldeles för mycket och jag klarar aldrig av att vara nyttig. Och träna är så tråkigt. så det blir aldrig att man gör något åt saken så sitter man sen istället och skriver skit. Har jag sprungit allt jag haft en dag, ätit nyttigt så mår jag bra sen.
skiter jag sen i saker så sitter jag som jag gör nu, tycker synd om mig själv.
jaja, som sagt kärlek passar inte alltid in för alla.
men jag är lycklig ändå och jag ska inte klaga för jag har iallafall upplevt det
och gör det fortfarande varje dag

btw, vilka läser min blogg? ni får gärna skriva de för jag blir ju inte direkt sura på er, mer glad
:)