smae

Det är ibland svårt att inse hur fort dagarna går, hur snabbt en vecka är förbi och hur man plötsligt är ett år äldre. Jag tänker så ganska ofta, jag tänkte så ständigt som livet men jag har nog ganska rätt.
Livet är så jävla kort. Jag gick nyss på frykenskolan, nu tar jag studenden nästa år.
Jag tror min fobi är att bli gammal utan att gjort någonting bra utav livet, inte rest dit jag ville, inte blev reseledare och inte fick rida på min egna häst ut i skogen.

Jag fattar inte, var inte ens det jag skulle skriva.
Anyway.

Det jag mena med att dagarna går fort är att för inte alls länge sen låg jag i en period som var den hemskaste i livet och plötsligt är den bara helt borta. Jag tog mig ur det, jag har inte fallit tillbaka än. Jag klarade de, utan jävla dretmediciner utan tränade hjärnan och det kommer  bli ett bra verktyg genom livet.
En människa är ju inte alltid vad den ser ut att vara kanske man ska säga, många märkte inte, någon kanske inte ville se de och när jag såg mig själv i spegeln, inte fan såg jag ett skit. Ett plåster på såren, det var bara jag som
kände och kanske det var bäst så, ibland gillar man inte frågor som man inte ens har något facit på, hur ska man förmedla såna känslor?

Nu när lugnet började igen och jag kunde börja andas på riktigt efter många månader, som nu,
kan inte jag ens själv komma ihåg själv hur det kändes. Det blir mer som en tanke att det där var väl inte så farligt och gud vad löjlig jag var. Och, vad löjlig alla andra måste tycka att jag var.
Mamma, som jag låg i knä på och skakade.
Marcus, som fick stå ut med att jag söp tills jag inte kunde stå och sedan kunde börja gråta ut.

Förlåt, men tack.
P.s, jag är grym.
Och lycklig.

Datum: 11-08-09
jag kommer inte på något sätt
någon mening till att röra på mig

Det är dags att gå upp
det är då jag vill ligga kvar
jävla skit du rör dig
och jag måste springa tre mil för att komma upp.

Medans du öppnar dina ögon
måste jag öppna allt jag har
för att orka röra mig
tänka och se tillbaka på vad jag en gång var.

Jag måste ignorera
jag måste le och anstränga mig i allt som en gång var så himla självklart.